Den lilla krogen

En kall snålblåst kom emot Magnus som sprang på den smala stigen i skogen. ”Hösten kommer tidigt i år”, tänkte han och såg upp på trädens löv som höll på att skifta färg. Sommaren hade inte varit så bra som förra året, det hade mest regnat om dagarna. Löven prasslade i träden ovanför honom. Han sänkte farten och tittade upp på lövverken. Vinden hade ökat i styrka.

Magnus fick en obehaglig känsla, det var som om vinden och träden talade till honom. ”Vänd om, vänd om”. Magnus stannade, vinden avtog och det blev helt stilla. Han såg sig omkring och konstaterade att han var helt ensam på stigen. Han kunde inte vända nu, det skulle ta allt för lång tid. Det var bara några kilometer kvar tills han var hemma. Han började småjogga. Vinden började ta fart igen, det rasslade i löven. Några enbuskar böjde sig i vinden. Mörka moln tornade upp sig på himlen. Magnus huttrade till i den kalla snålblåsten. Han kände sig förföljd av någonting. När han hade sprungit några minuter såg han att skogen glesnade längre fram. Nu var det inte långt kvar innan han skulle vara hemma. Han kom fram till en öppen glänta och stannade. Vinden hade avtagit och det var helt stilla igen. Framför honom låg ett litet timrat hus. Ett hus som han aldrig hade sett förut trots att han hade sprungit på stigen och förbi gläntan flera gånger. Det var ett brunt trähus med veranda. Rök ringlade upp från skorstenen. Någonting inom Magnus sa att han skulle fortsätta hemåt men nyfikenheten tog överhand. Det var som en osynlig kraft tog tag i honom och drog honom med sig till huset. Han gick sakta fram och upp på verandan. Han såg hur hans hand tog tag i handtaget på dörren som öppnades ljudlöst. Magnus klev in i en liten lokal som såg ut som en restaurang. Svag belysning sken upp vissa delar av rummet. Han såg några människor som satt och pratade lågmält vid ett bord. 

Magnus tittade längre in i lokalen och såg en man stå och torka glas bakom en bardisk. Han gick sakta fram till mannen som hade svart, sliskigt bakåtkammat hår. Han bar en vit skjorta med hög krage och svarta byxor. Mannen tog upp ett nytt glas utan att se på Magnus och med andedräkten ångade han på glaset som han sen torkade. Magnus stod fascinerat och såg på och kunde inte släppa blicken på mannens hand som torkade glaset. När glaset var rent ställde mannen det på bardisken. Magnus skulle precis öppna munnen för att fråga någonting då mannen hällde upp vatten från en tillbringare i glaset och ställde det framför Magnus och med djup stämma sa han                                                               

Jag ser att min herre är törstig efter joggingrundan”.

Magnus tittade upp och såg in i ett par iskalla ögon. Han sa inget utan tog glaset i handen och förde det till munnen utan att släppa mannen med blicken. Han kände hur det iskalla vattnet rann ner i strupen. Han huttrade till.

Mannen bakom bardisken log och hans vita tänder blänkte i lampans sken. Han fyllde glaset på nytt och ställde det framför Magnus sedan flyttade han sig ett steg åt sidan för att nå ett par vita tallrikar som stod uppstaplade på varandra. Magnus kunde då se spegeln på väggen bakom mannen. Han såg sig själv stå med glaset i handen men han såg inte mannen. Han borde ju ha sett mannens spegelbild. Där fanns ingen, bara han själv.

”Ta med er glaset och sätt er vid något av borden så kommer jag snart med maten”, sa mannen.

Magnus hjärna gick på högvarv, han kunde inte tänka klart. Som i trans satte han sig vid ett bord. Han tittade ut genom det smutsiga fönstret och såg några hjortar beta på gräsmattan. Han tittade sig omkring och fick se en gammal klocka hänga på väggen. Ett dovt tickande hördes från den men visarna stod stilla på tolv.

”Den klockan har visst stannat”, tänkte han och tittade på sitt armbandsur. Hans klocka visade också på tolv. Magnus förde armen mot örat för att höra om hans klocka tickade men den var helt död.

Magnus hann inte fundera längre förrän mannen kom fram till honom.

”Middagen är serverad”, sa mannen och ställde ner tallriken på bordet. Magnus tittade på biffen och potatisen som låg på tallriken. Det var hans älsklingsrätt, men hur visste mannen det och han hade inte beställt någon mat. Den goda lukten av biffen med de starka kryddorna kittlade honom i näsan. Han skar en bit av biffen och tog en tugga. Den var himmelsk god. Han slöt ögonen och när han tittade upp för att ta en bit till såg han att mannen hade satt sig mitt emot honom.

”Vad är det här för ställe? Jag har aldrig sett det här huset förut fast jag har sprungit här flera gånger”, sa Magnus.

”Det här kallas för Den sista anhalten”, sa mannen och log.

”Sista anhalten”, upprepade Magnus och stirrade på mannen.

”Ja, eller Sista resan kan man också kallade det.

Magnus tittade sig omkring i lokalen. Människorna som satt längre bort hade inte rört sig. Bara svagt hördes deras viskande röster. Magnus tittade tillbaka på mannen som sa:

”Om du tittar ut genom fönstret så kanske du förstår mer”.

Magnus vände blicken mot fönstret. Han flyttade sig närmare så han kunde se bättre. Han upptäckte den diffusa formen av en kropp som låg utsträckt på stigen och runt omkring stod några människor.

Blodet pulserade kraftigare i hans kropp och huvudet började dunka med stora hammarslag. En isande kall kåre löpte längst hans ryggrad. Det var han själv som låg där alldeles orörlig. Magnus tittade på mannen och sen tillbaka på människorna. En ambulans stannade tätt intill.

Magnus vände sig mot mannen och med darrande röst sa han:

”Vem är du?”

”Jag är Döden”, sa mannen med lugn stämma.

”Släpp ut mig”, skrek Magnus och bankade på dörren. ”Jag är inte död”.

”Jag är inte död”, sa Magnus och for upp från bordet och rusade mot dörren och skulle ta tag i dörrhandtaget. Handtaget var borta, dörren var helt slät.

”Kom och sätt dig”, sa mannen och reste sig.

Han gick sakta mot Magnus och la sin hand på hans axel.

”Rör mig inte”, skrek Magnus.

Magnus gick fram till bordet där människorna satt. De tittade upp på honom med blanka ögon. Magnus stirrade på dem en lång stund innan han gick tillbaka till sin plats. Förstummad satte han sig.

”Du är död Magnus Fredlund”, sa Döden. ”Kroppsligt död, inte själsligt död. Du fick en hjärtattack i motionsspåret och dog”.

Magnus tittade ut genom fönstret och såg ambulansen köra iväg och folkmassan skingrade sig. Han hade just bevittnat sin egen död. Han rös till men sa inget.

”Är de också döda?” frågade han med svag röst och såg bort mot människorna som satt vid det andra bordet.

Döden nickade till svar.

Magnus kände hur illamåendet kom. Han ville springa bort från det hemska, bort från huset men benen ville inte bära honom längre.

Han nöp sig i armen men kände inget. Han la handen på benet, det var som att ta på ingenting. Handen gick rakt igenom benet. Plötsligt kände han en kall vind komma som vidrörde hans ansikte och som fortsatte in i honom ända ner till fötterna.

”Jag ser att du är redo”, sa Döden och log.

Magnus kände sig lätt till mods. Hans knäskada hade gått över, den som han fick för länge sedan efter en fotbollsmatch. Inte heller kände han av smärtan i ryggen då han föll från en arbetsställning. Stelheten i nacken var borta.

Ett vitt starkt sken svepte in som en slöja och stannade i ett hörn av rummet. Utan att tänka reste sig Magnus upp och gick fram till de andra. Han hade inga känslor kvar, inga lukter. Tankarna och viljan var borta. Hans hjärna var helt tom, det fanns ingenting kvar.

Som ett kommando gav Döden ett tecken med ena handen och människorna började röra sig mot det starka vita skenet. Magnus följde sakta med. Han tittade ned på golvet och såg inte sina ben längre, det var en vit massa som flyttade sig framåt. När de kom fram till ljuset såg Magnus en ljus tunnel som de skulle igenom. Det sista han såg när han vände sig om var Döden som log med ett kallt leende mot honom. Sen blev det helt vitt omkring honom.

 ”Nu vaknar han”

Magnus hörde svaga röster långt bort. Han hade svårt att få upp ögonen.

”Är du vaken Magnus?”.

Rösten var närmare och med ett tappert försök lyckades han öppna ögonen lite.

Han kisade mot en suddig människa i vit rock. Det var en kvinna som log mot honom.

”Himlen”, tänkte Magnus. ”Jag har kommit till himlen”.

Han märkte att han hade en slang i näsan och försökte ta bort den.

”Nej, nej”, sa kvinnan. ”Den måste du ha i näsan”.

Nu hade Magnus fått ögonen så pass mycket att han kunde orientera sig.

Han låg nedbäddad i en säng i ett litet rum med vita väggar. Runt omkring honom fanns apparater som hade konstiga ljud för sig.

”Var är jag”? frågade Magnus.

”Du är på sjukhuset”, sa kvinnan. ”Du har råkat ut för en hjärtattack. De hittade dig i motionsspåret.