Kaffe med landshövdingen.

 

Historia skapas varje dag, sägs det. För år 1980 blev det året som vi skulle minnas allra mest. Det var då jag och mina vänner skapade historia genom Sveriges eller världens första orienteringsweekend för funktionshindrade skulle arrangeras i Örebro. Men det är inte hela arrangemanget jag ska berätta om, utan en liten del av det, nämligen om diplomet. Vi bestämde oss för att alla skulle få diplom. Vi funderade på vem som skulle skriva under det, förutom tävlingsledaren så ville vi ha ett namn till. Det tog inte många minuter förrän någon sa att vi kunde fråga landshövdingen om han kunde skriva under dem.

- Visst ska jag skriva under diplomen, sa han med bullrande stämma när vi ringde till honom. Kom hem till mig imorgon kl 9.00.

Det lät som en order, tyckte vi. Nästa dag åkte tre av oss i tävlingsledningen till landshövdingens bostad. Det blev öppna famnen direkt och vi fördes till ett rum där bordet var dukat.

- Vi måste ju ha nåt i oss först, sa landshövdingen och bad oss sätta oss ner. Bordet var dukat med kaffekoppar. På ett brödfat låg det runda franskbröd. Min blick fastnade på kaffekopparna, det knöt sig i magen på mig. Å nej, tänkte jag, inte kaffe. Finns det inget annat på bordet. Jag tittade mig snabbt omkring för att finna något annat, som tekoppar eller möjligtvis saftglas. För kaffe har jag aldrig tyckt om, visserligen hade jag smakat kaffe när jag var liten, men då hade jag i så mycket mjölk att det blev mer som mjölk med kaffe. Men nu satt jag där framför min kaffekopp. Jag tittade på landshövdingen. Nej, nej så kunde jag inte göra, jag kunde inte be en landshövding om han hade saft. Så gör man inte, lite uppfostran har man.

Min kompis som satt mitt emot log skadeglatt, visste att jag inte tyckte om kaffe, så han tittade med spänning hur det skulle gå. Jag tog en franska och bredde på smör. Landshövdingen såg vad jag gjorde och sa:

- Nej, va lite smör du tar pojk. En franska ska ha mycket smör. Han tog ifrån mig franskan och tog på ett tjock lager med smör, därefter tog han osthyveln och skar flera tjocka skivor med ost och lade på franskan.

-Så här ska en smörgås se ut, skrattade han och gav den till mig.

Jag tog emot den med ett leende och konstaterade för mig själv att det var som att hålla i en ostmassa, men gott var det. När jag hade ätit upp två halvor franska var det kaffets tur. Jag måste helt enkelt försöka få i mig kaffet, tänkte jag och sneglade mot det svarta i koppen. När de andra pratade om orienteringstävlingen tog jag mod till mig. Jag tog tag i koppens öra med ett stadigt tag, lyfte fort upp koppen och såg i ögonvrån att min kompis tittade. Jag förde koppen till munnen och blundade. Och med tre stora klunkar drack jag upp kaffet. Med en lättnad suck ställde jag tillbaka kaffekoppen på fatet och tänkte: Aldrig mer kaffe.

När landshövdingen hade skrivit sitt namn på alla diplom kom hans fru in i rummet och frågade om någon ville ha te eller saft.

Hela den eftermiddagen tillbringade jag på toaletten med bubblande mage.

 

 

 

 

                 Slut på orienteringsweekend.

 

Efter den lyckade orienteringsweekenden fick vi en inbjudan till GIH (Gymnastik o idrottshögskolan) som heter det Universitetet. Vi skulle hålla ett litet föredrag om orienteringen för blivande gymnastiklärare.

Jag och Arne Yngström (han som en gång startade det hela) åkte till skolans aula där ett 20 tal gymnastiklärare väntade på oss. Jag satte mig på en stol på scenen och Arne började prata. Det gick bra ett tag och lyssna på honom, men eftersom jag hade varit med om allt som han berättade, så slölyssnade jag och såg mig omkring. Hans ord och meningar blev allt längre bort från mig. Jag höll på att somna då jag hörde hans skarpa röst: -Nu får du ta över ett tag för jag ska hämta någonting i bilen. Så gick han. Jag satte mig käpprak i stolen och såg hur han försvann genom dörren. Jag tittade på publiken och de tittade på mig. Jag hade inte hört ett dugg på Arne och inte visste jag var han hade slutat pratat heller. Det var pinsamt. Jag tyckte att sekunderna blev till minuter och kallsvetten kom krypande på ryggen. Det var knäpptyst i aulan. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag måste ta mig samman, tänkte jag och tittade på dörren där Arne hade gått ut.

Jag tittade ner på golvet och plötsligt kom jag och tänka på en scen från en svensk film om en familj på husvagnsemester, som jag hade sett för ett tag sen.

Jag lyfte sakta upp huvudet och tittade på de blivande gymnastiklärarna och sa: -Vi hade i alla fall tur med vädret…..